Östersjön delas av flera länder, och fiskbestånden rör sig fritt över nationsgränser. Därför krävs gemensamma spelregler för hur fisket ska styras. På den här sidan förklarar vi hur EU:s beslutsprocesser, vetenskaplig rådgivning och långsiktiga förvaltningsramar hänger ihop, och varför de är avgörande för att säkra livskraftiga fiskbestånd över tid.
Ett gemensamt ansvar: EU-ländernas fiske i Östersjön
Fisket i Östersjön förvaltas på EU-nivå inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (GFP, motsvarande CFP på engelska), det system som reglerar hur mycket fisk som får fångas och hur fiskbestånden ska skyddas. Eftersom EU har ansvar för att bevara fiskpopulationerna fattas beslut om fångstbegränsningar kollektivt, inte av enskilda länder.
Hur vetenskapliga råd formar fångstbegränsningar
Inför dessa beslut bedömer forskare vid Internationella havsforskningsrådet (ICES) statusen för varje fiskbestånd och ger oberoende rådgivning om vilka fångstnivåer som är hållbara. Europeiska kommissionen använder sedan denna vetenskapliga rådgivning för att ta fram förslag på hur mycket som får fiskas kommande år.
Hur fångstbegränsningar beslutas varje år
Dessa förslag diskuteras och förhandlas av fiskeministrarna från alla EU-länder, och de slutliga fångstbegränsningarna (även kallade TAC) antas formellt av Europeiska unionens råd, som är det organ som beslutar om de årliga fångstnivåerna. Resultatet av denna process är de totala tillåtna fångstmängderna (TAC), det vill säga de årliga gränser som anger hur mycket av varje fiskart som får fångas i Östersjön. När TAC har antagits fördelas de mellan länder som nationella kvoter, vilket anger hur mycket varje medlemsstat får fånga (European Council: How fishing catch limits and quotas are set).
Baltic Multi-Annual Plan
Även om TAC beslutas årligen förvaltas Östersjön också genom en långsiktig plan: Baltic Multi-Annual Plan (MAP). MAP är EU-lagstiftning och en formell del av GFP/CFP, vilket innebär att dess regler är juridiskt bindande och måste följas när årliga fångstbegränsningar fastställs. I praktiken fungerar MAP som en långsiktig vägledning för nyckelarter som torsk, sill och skarpsill. Den fastställer mål för att hålla bestånden friska, förklarar vilken fiskeripress som anses säker och innehåller juridiska krav som beslutsfattare måste följa. En av de centrala reglerna i MAP är att fisket ska sättas på en nivå där risken att ett bestånd faller under ”Blim” hålls under 5%. Blim är en nivå ett bestånd inte får hamna under, tröskeln där risken för långsiktiga skador är hög. När ett bestånd faller under Blim blir reproduktionen osäker, återhämtningen långsam och populationen kan fortsätta minska även om fisket stoppas helt.
/1920x1080-px/current-status-of-stocks9c957336ba134f34b0b54ac5587af447.tmb-labelhome.jpg?Status=Master&Culture=sv&sfvrsn=6c863c45_1)
Hur mår fiskarna i Östersjön?
Ett system byggt på vetenskap, transparens och samarbete
Även om det pågår diskussioner om hur nära de årliga fångstbegränsningarna bör följa de vetenskapliga råden, bygger systemet som helhet på transparens, oberoende vetenskap och samarbete mellan EU-länderna. Tillsammans utgör dessa de viktigaste verktygen för att stödja en långsiktigt hållbar förvaltning av fisket i Östersjön.