Skip to main content

Fiskemetoder i Östersjön

Hur vi fiskar i Östersjön spelar stor roll för både havets ekosystem och framtidens fiske. De fiskemetoder som används styr vilka arter som fångas, var och när fisket sker, och de har format både det historiska och det moderna fisket i regionen. Fisket i Östersjön använder flera typer av redskap, anpassade efter olika arter och miljöer. Vissa metoder används i öppet vatten, medan andra är anpassade för fiske närmare botten eller längs kusten.

Trålning

Trålning innebär att ett stort nät bogseras bakom ett fartyg. 
 
Pelagisk trålning används i stor utsträckning för stimlevande arter som sill och skarpsill. Eftersom sill och skarpsill ändrar sin utbredning beroende på temperatur, salthalt och födotillgång varierar deras tillgänglighet för fiskeflottan mellan områden och säsonger. Enskilda fartyg kan därför bedriva fiske i olika delområden under årets gång. Väderförhållanden i centrala Östersjön kan också påverka när det är möjligt att fiska, vilket gör att pelagisk trålning kräver planering och tillförlitliga data för att rikta fisket rätt. 
 
Bottentrålning används närmare havsbotten och har historiskt förknippats med demersala arter som torsk och plattfisk. Eftersom denna metod kan påverka bottenhabitat spelar områdesregleringar och olika förvaltningsåtgärder en viktig roll för var bottentrålning får förekomma. Läs mer om bottentrålning här.
Pelagic or midwater trawl fishing gear illustration
Bottom trawl demersal trawl illustration

Garn och andra nät

Gillnet fishing gear illustration
Garn är passiva redskap som lämnas kvar på plats efter att de satts ut. De används i stor utsträckning inom det kustnära fisket för arter som flundra och, i vissa områden, torsk. Eftersom redskapet är stationärt är det viktigt att placera näten noggrant för att rikta fisket mot rätt art. I Östersjön kan garnfiske ibland fånga sjöfåglar eller marina däggdjur, inklusive den akut hotade tumlaren, vilket har lett till att olika begränsningar och skadeförebyggande åtgärder införts i vissa områden. 
Varför är garnfiske i Östersjön inte MSC-certifierat? 

Eftersom flera sårbara arter i Östersjön, bland annat dykande sjöfåglar, vikare (Pusa hispida) och den akut hotade Östersjötumlaren, inte tål ens små mängder bifångst, och eftersom bifångstdata fortfarande är ofullständiga i många områden kan garnfisket i dagsläget inte uppvisa det underlag som krävs enligt MSC-standarden. Av den anledningen är inga garnfiskerier i Östersjön MSC-certifierade i dag, vilket speglar det försiktighetsperspektiv som behövs för att skydda dessa arter. 

Tinor och burar

Tinor och burar är fasta redskap som placeras på havsbotten. Fisken tar sig in genom öppningar till inre kamrar där den stannar tills redskapet tas upp. Dessa metoder används främst inom småskaligt kustfiske för arter som abborre, lax, gädda och ibland sill. Eftersom tinor och burar är passiva redskap som bygger på att fisken själv simmar in, påverkas fångsten av miljöförhållanden som strömmar, ljus och temperatur, samt av fiskens beteende och rörelsemönster.
Pots and traps fishing gear illustration

Krokredskap

Pole and line illustration
Krokredskap, såsom långrev och handredskap, är selektiva redskap som används i vissa kustfiskerier, till exempel för havsöring. Långrevsfisket har traditionellt riktats mot arter som lax, havsöring och, historiskt, även torsk i västra och centrala Östersjön. I dag får torsk inte längre fångas riktat, utan får endast tas upp som oundviklig bifångst. Däremot är långrev fortsatt ett viktigt redskap inom det pelagiska laxfisket till havs, efter förbudet mot drivgarn.
Tillsammans visar dessa fiskemetoder hur varierat fisket i Östersjön är. Varje typ av redskap fungerar på sitt eget sätt och påverkas av lokala förhållanden, traditioner och förvaltningsregler. Fiskare väljer redskap utifrån vilka arter de riktar sig mot och i vilka miljöer de arbetar. Läs mer om MSC-certifierade yrkesfiskens metoder här (på engelska). 
Fiskarna i Östersjön

Fiskarna i Östersjön

Pelagiska fiskar som sill och skarpsill och demersala arter som torsk och plattfisk är centrala för Östersjöns ekosystem. Läs hur deras livsmiljöer, roller och framtid påverkas av förändrade havsförhållanden.
Läs om Östersjöns fiskarter

Bifångst i Östersjön

 

Varför bifångst spelar roll 

Flera sårbara arter i Östersjön är känsliga även för små mängder oavsiktlig fångst. Dit hör dykande sjöfåglar, varav många minskar eller är sårbara, den akut hotade Östersjötumlaren samt den sårbara vikaren. Dessa arter har små eller minskande populationer och låg reproduktionsförmåga, vilket innebär att även enstaka bifångsthändelser kan påverka deras långsiktiga överlevnad.

Dykande sjöfåglar i riskzonen 

Många sjöfåglar i Östersjön söker föda genom att dyka under vattenytan, vilket ökar risken att fastna i fiskeredskap, särskilt i garn som används i kustnära fisken. Även om underlaget fortfarande är ofullständigt uppskattar vissa studier att mellan 195 000 och 380 000 sjöfåglar fångas som bifångst varje år enbart i Östersjön. Flera av dessa arter, bland annat alfågel, sjöorre, svärta och bergand är klassade som sårbara eller hotade i hela Östersjöregionen enligt HELCOM:s rödlista. HELCOM:s bedömningar visar också att i vissa lokala områden, exempelvis runt Bornholm och Gotland där många sjöfåglar samlas vintertid, kan dessa arter utsättas för ytterligare tryck från oavsiktlig bifångst. Eftersom bestånden redan minskar i större delen av Östersjön kan även begränsad bifångst bromsa deras återhämtning, vilket kräver noggrann övervakning och förvaltning. 

Olika arter i olika områden 

Östersjötumlaren förekommer främst i centrala och södra Östersjön, medan vikare och många dykande sjöfåglar finns i hela regionen, inklusive de norra delarna. Dessa arter lever alltså i olika delar av Östersjön, men många av dem kommer ändå i kontakt med fiskeredskap. Detta innebär att riskerna för bifångst förekommer i flera områden i Östersjön och inte enbart där tumlaren finns. 

En stor utmaning: brist på data 

HELCOM:s bedömningar visar att bifångstdata för marina däggdjur är begränsade, att övervakningen varierar mellan länder och att bifångst i många områden inte rapporteras systematiskt. På grund av dessa kunskapsluckor går det inte att med nuvarande åtgärder bedöma om god miljöstatus kan uppnås.

HELCOM fastställer en nolltolerans för bifångst för följande arter: 

Östersjötumlaren är klassad som ”akut hotad”. Studier som använt sig av undervattenavlyssnings-redskap har uppskattat att endast omkring 500 individer återstår i denna population, ett av de minsta marina däggdjursbestånden i hela Europa. En nyare vetenskaplig analys visar ett liknande resultat, med en bästa uppskattning på cirka 491 individer (HELCOM: Harbour porpoises abundance). 

Vikaren är klassad som ”sårbar”, med populationsstorlek och trender i flera delpopulationer som är för låga för att tåla ytterligare dödlighet, särskilt i det södra förvaltningsområdet (HELCOM: Population trends and abundance of seals). 

Dessa gränsvärden speglar den vetenskapliga bedömningen att all bifångst av så små och hotade populationer utgör en risk för deras återhämtning. 

Östersjöfisket: Då och nu

Östersjöfisket: Då och nu

Från medeltida sillhandel till dagens vetenskapsbaserade förvaltning. Följ hur fisket i Östersjön har förändrats över tid och hur historien formar dagens fiske efter sill, skarpsill, torsk och plattfisk.
Läs om Östersjöfiskets utveckling