Demersala och pelagiska fiskar i Östersjön

Demersala fiskar

Torsk och livet på havsbotten 

Demersala fiskar lever nära havsbotten i Östersjön, där de äter mindre fiskar, skaldjur och andra bottenlevande djur. Eftersom de tillbringar större delen av livet nära botten är deras överlevnad starkt beroende av förhållandena i de djupare vattenlagren. 

Miljömässiga påverkansfaktorer för demersala arter 

Miljön nära havsbotten kan variera från år till år, och flera långsiktiga förändringar har gjort livet svårare för många demersala arter. Dessa inkluderar:

• låga syrenivåer i de djupare delområdena, ofta förvärrade av övergödning,
• förändringar i salthalt,
• varmare vatten som minskar den naturliga omblandningen mellan vattenlagren.

Dessa påverkansfaktorer styr hur väl demersala fiskar kan leka, växa och överleva. Vissa arter klarar ett bredare spektrum av miljöförhållanden, som flundra/skrubbskädda och rödspätta, medan andra är beroende av mycket specifika miljöer för att lyckas med sin reproduktion. Torsk är en av de arter som är särskilt känslig för dessa förändringar.

En nyckelpredator med lång historia i Östersjön

Torsk har länge varit en av de mest karakteristiska demersala arterna i Östersjön. Under många årtionden var den utbredd i stora delar av regionen och den mest fiskade arten i Östersjön, vilket gjorde den till en viktig del av kustsamhällenas ekonomi. Ekologiskt har torsken fungerat som en nyckelpredator som livnär sig på mindre fiskar och ryggradslösa djur och därigenom påverkar livet i de djupare vattenlagren. Under de senaste åren har populationen dock minskat kraftigt. En kombination av miljöförändringar och tidigare överfiske har reducerat antalet vuxna torskar och begränsat de områden där arten kan lyckas reproducera sig. Torsk är särskilt drabbad eftersom dess ägg är beroende av mycket specifika förhållanden.

Varför torskägg behöver mycket specifika förhållanden

Torskägg kräver tillräcklig salthalt för att kunna hålla sig svävande i vattnet och tillräckligt med syre i omgivningen för att utvecklas ordentligt. Om vattnet inte är tillräckligt salt sjunker äggen ned i djupare vattenlager där syrenivåerna är för låga för att de ska överleva. De förhållanden som torskägg behöver finns främst i Bornholmsdjupet, Gdanskbassängen och Gotlandsdjupet, som är centrala Östersjöns viktigaste lekområden. Under lång tid fick dessa djupområden regelbundet inflöden av saltare och syrerikt vatten från Nordsjön via de danska sunden, vilket hjälpte till att upprätthålla rätt balans mellan salthalt och syre för torskäggens utveckling.

Färre inflöden från Nordsjön, och färre säkra lekområden

Under de senaste årtiondena har dessa inflöden blivit betydligt mer sällsynta. Sedan början av 1980-talet har större inflöden bara inträffat sporadiskt, ofta med långa mellanrum. Ett av de senaste kraftiga inflödena skedde 2014, men sådana händelser är nu ovanliga. När dessa naturliga ”påfyllningar” uteblir, i kombination med varmare ytvattentemperaturer och fortsatt övergödning som ytterligare minskar syretillgången, får de djupområden som torsken är beroende av för sin lek lägre salthalt och mindre syre. Det innebär att de områden som fortfarande är lämpliga för torskägg har blivit betydligt färre. I takt med att dessa ”säkra” lekområden krymper har det blivit allt svårare för östersjötorsk att lyckas reproducera sig. 

Flundra och rödspätta 

Flundra/skrubbskädda (Platichthys flesus) och rödspätta (Pleuronectes platessa) är också vanliga demersala arter i Östersjön. De lever på eller nära havsbotten och äter bottenlevande djur såsom maskar och små kräftdjur. Vissa studier tyder på att vissa plattfiskar, som flundra/skrubbskäddan, kan tåla ett bredare spann av miljöförhållanden i Östersjön, vilket kan vara en förklaring till att deras populationer har varit mer stabila i vissa områden. Nya analyser visar till och med att flundra/skrubbskäddan och rödspättan har ökat i biomassa i delar av västra Östersjön.